Efter en vecka av svettningar, ångest och nervositet tog jag mig i kragen och befann mig i spillror utanför Darwell i Uppsala. Mest tack vare Marcus kan väl tilläggas, utan alla miljoners uppmuntrings-sms om dagen hade jag nog hoppat upplevelsen.

Vi kan säga såhär om hela grejen; det ser mycket värre ut än vad det känns. Jag knep bara ihop ögonen, nickade och brummade lite. 5 minuter senare var det klart och jag hade en metallgrej i tungan. Kände ingen smärta, det kändes bara obehagligt och konstigt. Igår var det inte alls svullet, men idag kan jag säga att jag känner av den ordentligt. Inte så mycket av svullnaden, men smycket är ju alldeles för stort för min lilla mun. Sen smakar det fan att gurgla saltvatten, och jag är redan jävligt trött på soppa.

Nu kommer vi till dagens problem: det står en skål med lösgodis framför mig just nu, lämningar från i söndags. i skålen finns mitt favoritgodis; lakrits, choklad, geléhallon, sega råttor och ferrari-bilar. Men jag kan inte äta godiset (tro mig, jag har försökt) och det driver mig till vansinne!

Godis, godis, godis, fett, fett, fett, fett! Vill bara slita ut fanskapet och begrava mig under täcket med en chipspåse!